Det är fortfarande varmt och sol, 27 grader och skönt med linne i skuggan. Om bara 3 timmar ska jag förresten sitta på bussen till Stockholms Stadion. Ikväll är det nämligen ingen mindre än Ozzy Osbourne with friends som spelar!

Tydligen "mogen för min ålder", men jag vet inte om jag håller med. Högstadiet var en tid då det var viktigt att hålla upp en fasad, att inte riktigt låta någon veta vad som pågick i mitt huvud. Självförtroendet var det si och så med men jag försökte ändå att tänka positivt även om jag inte alltid var så bra på det. Jag var väldigt bra på att stänga ute kommentarer från människor jag inte riktigt gillade, men drog däremot till mig allt som mina vänner sa. Vilket betyder att jag inte var särskilt självständig. Jag höjde aldrig rösten, sade nästan aldrig ifrån och spenderade mycket tid till att känna mig ledsen och ensam. Högstadiet var jobbigt, utan tvekan.

Jag har skuldkänslor när jag tänker på min farmor och farfar. På min senaste födelsedagdag skickade de ett kort. Längst ner stod det "Från din farmor & farfar. I *och deras adress*." En påminnelse om var de bor. Jag har inte träffat dem på många år, och de vill att jag ska besöka dem. Men ärligt talat vet jag inte om jag vill. Jag har väldigt få minnen av dem, och de minnena är inte särskilt bra. Jag blir alltid känslomässig när jag tänker på dem. Min farfar är en gammal man som nästan inte har något hår på huvudet. Han är sträng, tystlåten och ser dåligt. Han är en sådan människa som gillar att bestämma och tror sig aldrig ha fel. Min farmor är kort, kutryggig och har alltid uppsatt hår. Hon är försiktig, kanske för att hon levt med farfar i massor med år och inte vill göra något fel. Min farfar blir lätt arg. Jag har två riktiga minnen av min farmor. När jag var liten tog hon med mig för att mata änder, jag blev biten i handen av en hanand och sade min första svordom "Jäbla anka". Farmor tog tag i mig, nästan släpade hem mig för att sedan skälla ut mina föräldrar för att de lärt mig sådant fult språk. Ett par år senare var vi hemma i farmor och farfars lägenhet. Jag hade fått i läxa i sysköjden att sy ett gosedjur. En mus. Jag sitter vid deras köksbord och syr när min farmor tar ifrån mig musen och säger "Så där ska man inte göra, det är fel. Såhär ska du göra." och så börjar hon sy på musen. Jag blev jättearg och ledsen men vågade inte säga något. Jag minns att min farfar fick min pappa att gråta. Jag har skuldkänslor eftersom de vill att jag ska besöka dem. Att jag ska höra av mig. Kanske borde jag göra det, de är ju trots allt nära släktingar, men jag vill inte besöka dem eftersom jag inte har ett endaste bra minne av dem.